Hoppa till sidans innehåll

Är en hel generation förlorad?

2021-02-25 17:31

En omdiskuterad fråga under senaste året har varit om en hel generation har gått förlorad för idrottsrörelsen på grund av pandemin. Vi har talat med Thea Erlandsson från Mölndals HF som delar med sig hur Corona påverkat hennes vardag och handbollsträningen.
Temperaturen är under noll och mina fingrar har tappat känseln. Jag skyndar mig in i lägenheten, tar av mig min finstickade mössa och min tjocka jacka för att snabbt sätta på kaffemaskinen. Lukten av en kall vinterkväll i februari avnjuts ensamt. Att vara ensam har blivit en stor del av vardagen sedan första fallet av Corona som upptäcktes för nästan ett år sedan i Sverige. Den upptäcktes i Smålands tändsstickestad, Jönköping. Vardagen blev sig själv olikt när restriktioner infördes och den frihet man så länge tagit förgivet, blev en dröm. Jag tar en sipp på mitt kaffe och tänker på vilket inflytande pandemin fått. Mitt hjärta bultar lite extra hårt för den generation som många menar har gått förlorad. Denna generation är de yngre som fått ha distansundervisning, inte fått umgås på samma sätt och vars träning har blivit inställd.
 
Klockan är strax över tre. Jag tar upp telefonen för att ringa det numret jag fått skickat på mejlen. Tanken är att ha ett reportage med Thea Erlandsson som ska hjälpa mig få en fördjupad förståelse kring ungdomars verklighet i dagens samhälle. Av den uppfattning jag fått tidigare så är Thea en ambitiös 04:a som är en handbollsspelare, föreningsdomare och ledare i handbollsklubben. Jag trycker på symbolen och det slår två signaler.
 
Peep-peep.
- Hej Thea! Det är Diana från Handbollförbundet Väst.
- Hej Diana!  

Thea svarar med en pigg röst som sprider positiv utstrålning. Jag passar på att berätta att syftet med reportaget är att få inblick på hur en ung handbollsspelares tankar kring pandemin och träningen kan se ut. Erlandsson tar för sig och börjar berätta.

- Innan Corona så hade vi i veckan tre träningar och ett fyspass samt två matcher per helg. Såklart blev det en skillnad när restriktionerna infördes och vi blev tvungna att ställa in träningarna. Från att ha sex aktiva dagar per vecka till noll påverkar kroppen och motivationen. Detta blir ännu mer påtagligt när även skolan inför distansundervisning, för då har man ingen möjlighet att interagera med andra. 

Thea berättar om hur Corona är en hemsk pandemi och hur hon verkligen tror på att alla borde följa restriktionerna, något hon själv försökt göra trots att hon tidigare haft Corona. Hon berättar att efter ungdoms SM i Örebro under hösten, testade hon och många i laget positivt för Corona – något som gjorde att träningarna fick ställas in. Corona som sjukdom påverkade inte henne mer än de vanliga symptomen men hon menade på att man tappade motivationen ännu mer då viruset påverkar konditionen och styrkan. Hon menar att man blir ringrostig när man inte tränar och Corona gör inte situationen bättre.
 
- Något jag däremot är väldigt tacksam för är att man får en annan syn på livet, man blir väldigt tacksam för det man har och man tar inte saker förgivet. Man lär sig att vara flexibel och anpassa sig till situationer. Ett jättebra exempel är att jag och några i laget har setts och kört gemensamma uteträningar en gång i veckan för att hålla upp konditionen och motivationen, något som ledarna tagit initiativen för. Laget i sig har också försökt förhålla sig till pandemin och haft frivilliga spinningspass en gång i veckan för de som vill. Tanken av att träna med andra är det som får min mage att pirra. Det är ju just det jag älskar med handboll - att det är en lagsport! Lagkamraterna får min drivkraft fylls på helt enkelt! 

Ju mer vi pratar, desto mer förstår jag den passion Thea känner inför handboll. Hon talar om handboll som en sport som definieras av en gemenskap, ett broderskap och en känsla av tillhörighet. Den tanke som börjar prägla mig är hur denna generation kommer se på framtiden och gemenskapen om några år, om denna pandemi kommer sätta spår i deras liv. Jag hakar mig dock inte upp på denna tanke utan fortsätter med att fråga hur livet i sig ser ut, bortom handbollsträningen. Erlandsson berättar att livet fortsätter, och även om en pandemi begränsar friheten nu så kommer verkligheten gå tillbaka till den dröm vi en gång levt i. Jag förstår nu att hon är en tjej som ser glaset som halvfullt då hon berättar om att nu kommer folk bli mer hygieniska och vara tacksamma över det dem har. Hon talar om att det är viktigt att fortsätta leva, fortsätta plugga och fortsätta träna själv för att en dag kommer friheten ta oss med storm - kanske om en snar framtid. 
 
Innan vi lägger på ber jag henne dela med sig av tre snabba tips om handbollen och vad man ska tänka på när verkligheten återgår. Med tre korta och konkreta tips avrundar vi samtalet och jag tackar att jag fick chansen att försöka förstå en 04:s tankesätt kring pandemin. Hon lämnar mig med en ljusglimt. En känsla av hopp om att denna generationen inte gått förlorat.
 
3 snabba med Thea Erlandsson: 
  • Våga ta för dig: våga skjuta, våga göra fel, annars kommer du aldrig våga i en match!
  • Bjud på dig själv och var spontan: ställ dig upp i rummet och dansa - allt blir roligare! 
  • Ge inte upp bara för det inte går! Man måste försöka och försöka tills du sätter den!
Uppdaterad: 2021-02-25 17:31
Skribent: Louise Idebäck

Fler nyheter

Lilla EM får unga att röra på sig och bidrar till förenings-Sverige

2020-01-24

Det är dags för en förändring. De alarmerande…

Handboll-Väst Nytt

2019-08-02

Handboll Väst-Nytt är Handbollförbundet Västs…

Lilla EM - Ett handbollsprojekt där skolelever ska få spela handboll

2019-05-20

Under år 2020 går det största idrottsevenemanget…

 
Handbollförbundet Väst
Gullbergs Strandgata 36 A
411 04 Göteborg
Telefon: 0317071890